Jag växte upp i Sörmland närmare bestämt utanför Katrineholm. Vi hade djur i olika former, marsvin, fiskar, kaniner, fåglar, katt, hundar och hästar. Hundarna var Labradorer av den dåtida utställningsmodellen.
Jag höll på mycket med hästar och min familj hade flera hästar allt från Nordsvenskar till Fullblodsaraber.
När jag var i artonårsåldern skaffade jag min första egna labrador. Han hette Flashy-Fight, kallad Zorro. Han kom från Eva och Björn Nordén. Jag har Björn och Eva att tacka för väldigt mycket. För det första en fantastiskt duktig jakthund som förutom att bli Jaktchampion, gärna ställde både grävling och gris. Han var under några år den bästa eftersökshunden på godset där jag jobbade. Familjen Nordén var inte bara uppfödare till min hund utan kom att bli mycket goda vänner och dom lärde mig otroligt mycket om allt vad hundträning hette. Det är till stor del deras förtjänst att jag kom in i det här med jakt och hundar.
Jag träffade Anders i mitten på 90 talet och våra intressen slogs ihop. Jag hade skaffat min andra labbe, en hund av ren jaktlig härstamning. Disco Caprinus hette han. Disco blev också Jaktchampion. Dessutom en riktigt duglig eftersökshund som på egen hand kunde avsluta ett dåligt skott både vad gällde rådjur och hjort.
Jag hade sedan en tik som hette Chip’n Croft Blue Bird. Henne tog jag snabbt två ettor i ÖKL med. Hon saknade den riktiga dådkraften för att vara den riktigt kompetenta jakthunden och placerades därför om vid tre års ålder.
Därefter kom Kita som heter Streamlight’s Nikita. Hon blev också snabbt B provschampion. Hon startades några gånger på A-prov och fick ett par ettor o ett CK. Nu lever hon sitt liv som glad aktiv pensionär.
Min nuvarande tik Carmal’s Heroine Keen (Ina) har jag startat ett par gånger på A-prov med ett antal 2 placeringar som facit. Hon är en cool, stark tik med en otrolig viltfinnarförmåga. Nästa säsong ska vi vara bättre förberedda det kan jag lova. Måste också nämna min Benny,Carmal’s Enyas Nobel och min unghane Roy Drumgoose Seabee hundar som jag bara älskar.
Det är roligt att se den unga hunden utvecklas steg för steg och jag känner ingen brådska med träningen. Det tar sin tid och det är viktigt att man inte hoppar över något och försöker ta genvägar.
Under höstarna blir det en del apportering på fågeljakter på godsen här om kring. Hagelbössan och jag måste bli bättre kompisar till hösten. 
För att jaga småvilt med sin egen hund som apportör är det bästa som finns.
Jag tycker det är roligt med avel och målsättningen är att få fram starka jakthundar som fyller jägarens behov. Jakten ska bedrivas på ett moraliskt och jaktetiskt riktigt sätt och för det behövs bra hundar. Hundarna ska klara besvärlig terräng, kallt vatten och fåglar som inte gärna låter sig apporteras.
Vi håller träningar och kurser i A&M Jakthundsservice regi, både enskilt och i grupper i Sverige och utomlands.
Skiljer mig kanske en del ifrån många andra i Retrieversvängen. Jag har inte först skaffat en Golden, sedan en Flat och först därefter en Labbe för att sedan börja jaga för att sysselsätta hunden. Behovet utgick ifrån jakten och det blev en Labbe direkt.
Redan som liten fick morsan leta efter mig. Inte bara för att jag var liten utan kanske mer för att jag inte riktigt var där morsan letade efter mig. Jag var nere vid ån, Skräbeån. Där nere fanns en gammal fiskare som hette Joel Ringberg och en yngre som hette Ove. Hette eftersom han tyvärr också är borta.
Jag var fascinerad av vad dom hade fått i hommorna. Det var ål, gädda, torsk, abborrar, en och annan öring osv. Jag stod där och stirrade, frågvis som tusan. Ensläkting till Joel hette Kalle Ringberg och han var minkfarmare. Han tog hand om allt fiskrens från Joel och Ove. Varje morgon kom han körande på sin flakmoped från Tosteberga hamn. Det var lastat med frysta block med fisk och komage.
Nu är det småskaliga fisket borta. Det är snart minknäringen också. Sådana människor som Joel och Ove blir ett minne blott. Politikerna har snart lyckats med sitt uppsåt att avfolka landsbygden. Dom små fiskebyarna längs kusten blir pittoreska sommarställen för stressade storstadsmänniskor.’
Kalle hade rävar också kan jag minnas. Jag fascinerades av alla djuren. Kalle tyckte om sina djur och tog väl hand om dom trots att dom var pälsdjur, och det var det Kalle levde av.
Maten till rävar och minkar malde Kalle i sin stora kvarn. Torskhuvud och fiskrens blandades med komage, blodmjöl och vegetabiliskt mjöl. Jag känner lukten av minkmat än.
Innan Jul så pälsades minkarna. Kalle drog av skinnen snabbt och smidigt. Skrapade dom och tanade dom. Hade han tur så var priserna bra och han fick ihop till sitt levebröd.
Själv stod jag med stora ögon och såg på.
När jag var i tolv-tretton årsåldern fick jag förtroendet att bära vapen. Kalles luftgevär av märket Diana med fri ammunition. Tjugofem öre gråsparven var mycket pengar då och min skjutskicklighet växte med belöningen. Sparvarna sprätte bort minkmaten från näten och det var till förtret för Kalle. Han betalade villigt för en knippe sparvar. Kalle är borta. Där minkfarmen stod finns ingenting kvar. En igenvuxen äng. Kalles och Oves fiskebodar står kvar. Oves brorsöner använder dom för fritidsfiske.
Jag tvingade farsan att köpa en hagelbock när jag var i sextonårsåldern. Fick en Beretta bock med dubbla pipset. Jaktpremiären gick jag och farsan ut, en räv for ut ur en vedstapel och det var det sista den gjorde. Stolt bar jag rävhanen hem. Farsans kompis flådde den och skinnet hängde på väggen i flera år. Minns lukten av den också. Fiskade gjorde jag en hel del, mest flugfiske och flugorna band jag själv. Höll på med travhästar under några år. Jagade också i den mån jag kom åt någonstans att jaga.
Nu har jag bra jaktmöjligheter och jagar både stort och smått och helst blir det jakt där mina wachtlar, spanieln och labbarna kommer till användning. Jaktintresset har fört mig runt om i världen. En sväng till Kanada, Tunisien, några resor till England och Skottland samt några jaktresor till Nya Zeeland har det blivit. Förra året åkte vi till Namibia, Mirjam och jag.
Varför blev det Labrador?
En kompis hade en gul labbetik från Bat Brulin som kallades Ambi. Henne fick jag låna. Hon hämtade allt jag sköt, vilket i och för sig inskränkte sig till enstaka änder och duvor. Intresset var väckt i alla fall. Inhandlade Vicky från Bat Brulin. Tränade henne efter bästa förmåga. Agneta Gudmundson hjälpte mig, också Bosse Ferm, Ewonne Månsson och Christina Areskough. Tack alla ni som la ner tid på mig. Var nog lite hårdhänt i min träning har jag förstått i efterhand. Hade i alla fall en förbannat bra tik som jag kunde styra som jag ville vilket var ovanligt vid den här tiden. Hon blev champion på prov.
Själv blev jag tidigt en liten proffstränare som visste allt om hur man skulle träna hundar. Efter hand så har jag blivit lite mer ödmjuk och börjat inse att man alltid har mer att lära. Eller för att citera Robert Zimmerman, mer känd som Bob Dylan.” I was so much older then, I am younger than that now!” Jag träffade Mirjam som kom med mycket kunskaper som jag inte hade. Hon hade redan en champion som hette Zorro. Strax efter kom nästa champion som kallades Disco följd av Kita som också blev champion. Mirjam har en känsla för hundar som är få förunnat. Att se hur snabbt hon lär en unghund fotgående, inlevereringar, avlämningar osv är fascinerande. Tror vi kompletterar varandra rätt bra, Mirjam och jag.
Mitt sätt att träna hund har utvecklats genom åren och jag har inspirerats av ett antal människor. Inte bara retrieverfolk eftersom jag tror att en bra hundtränare med känsla och timing kan träna olika raser med framgång. Jag har lång erfarenhet av jakt med retriever och några andra raser och tror mig ha rätt så klart för mig vad som krävs av en bra jakthund.
Vi startar våra hundar på prov i begränsad omfattning. Jaktintresset är betydligt högre än intresset för att åka iväg på prov. När jag startar så blir det mest på A prov, gärna i Danmark där jag träffar många hundförare som precis som jag använder sina hundar till jakt.
Dömer gör jag också i mån av tid. Gärna A prov eftersom jakthundars kvaliteter bäst bedöms på jakt. Jag är auktoriserad som FCI domare och har dömt runt om i Europa under flera år.
På grund av mitt stora intresse för retrievern som jakthund så har jag lagt ner mycket arbete i utvecklandet av A proven i Sverige genom att sitta med i regelskrivningar och domarutbildningar. Jag har nog haft alla rollerna som man kan ha på ett A prov. Jag har varit provledare, spanielförare, skytt, domare och framför allt deltagare.
Pripps. Fantastisk son till Emma. Vann SM, blev A och B provschampion och trea på Europacupen i Österrike. Fetch. A och B provschampion. Ett antal cert och CK i Danmark och många WT vinster. Svensk mästare enda gången hon startat och en väldigt bra jakthund.
Trolle. A provschampion. Cacitvinnare och min nuvarande jakthund. Kommer från England och har väldigt framgångsrika syskon där. Mina champions från den tiden A proven inte fanns i Sverige, Vicky och Fanny. Några hundar till med elitettor har jag haft. Ibland inte varit motiverad att starta hem sista ettan. Förlåt mig för det Zara, Rocky och Enya.
Med hopp om flera goda jakter och allt bättre hundar.